Syke stortingsrepresentanter med høy lønn og lang ferie

Søndag hadde Dagbladet en reportasje om stortings- representantenes sykefravær. Det viser seg nemlig at det ikke er noen som fører kontroll med representantenes fravær. Reportasjen inngår i serien "Janteloven i superformat", der vi i ulike medier og med jevne mellomrom blir presentert for dobbeltmoralen som preger våre folkevalgte: Samtidig som de krever mye av vanlige folk, bevilger de seg selv høyere lønn, lenger ferier, bedre pensjonsordninger, flere frynsegoder og, altså, bedre sykelønns- ordninger enn andre har. Og det er, som alle vet, veldig urettferdig. Og siden det alltid er en eller flere stortings- representanter som ser seg tjent med å spille med i serien om Janteloven, er det selvsagt ytterst få som tar til motmæle mot det mediene skriver.

Så la meg gjøre det nå. Selvsagt er det slik at Stortinget har hatt, og kanskje også har, ordninger som er gått ut på dato, og som kan virke urimelige. Men dette er ikke det generelle bildet, som snarere er preget av at folkets representanter i Norge både er ganske alminnelige og har ganske alminnelige vilkår.

Det prinsipielt viktige er imidlertid at stortingsrepresentantene ikke er arbeidstakere. De er ombud, som har et verv de er betrodd så lenge de har folkets tillit. Som ombud har de hverken de samme rettigheter eller plikter som arbeidstakere har. De er f.eks. ikke omfattet av arbeidstidsbestemmelsene, hvilket er grunnen til at de har lov til å arbeide mye mer overtid enn andre arbeidstakere har lov til.

Debatten får ofte absurde uttrykk: Mediene skriver f.eks. ofte om stortingsrepresentantenes lange ferier. Men det at Stortinget ikke har møter i plenum, er ikke det samme som at det tar ferie. For det første gjør stortingsrepresentantene svært mye annet stortingsarbeid enn å delta i Stortingets møter. Men viktigere er det at representantene faktisk forutsettes å ha kontakt med velgerne sine. I gamle dager var de i mesteparten av tiden sammen med velgerne sine. Gradvis har imidlertid Stortingets virke blitt mer omfattende, hvoretter representantene nå bare tilbringer noen uker hvert år sammen med velgerne sine. Hvis Stortinget skulle snevre inn den møtefrie tiden enda mer og f.eks. bare ha møtefri i fire – fem uker i året, slik at det lignet på en normal ferie, ville altså ikke stortingsrepresentantene lenger kunne ha skikkelig kontakt med egne velgere i sitt eget fylke overhodet. Er det et fremskritt?

Jeg syns ikke det. Å bli valgt til Stortinget, kan ikke være å anse som et yrke, en jobb eller en karrierevei. Det er og blir et verv, eller et ombud, som man har en periode av livet.  Det er en tillit man bør forvalte med ydmykhet, men ikke underdanighet.

Stortinget og stortingsrepresentantene burde være mye flinkere til å forklare  at de faktisk ikke har en "jobb" eller er arbeidstakere som oss andre. Derfor kan de heller ikke sammenlignes med oss andre.

4 kommentarer
    1. “Å bli valgt til Stortinget, kan ikke være å anse som et yrke, en jobb eller en karrierevei.”
      Jeg kjenner at det er vanskelig å ta denne setningen seriøst. Hvilken hatt hadde du på da du skrev dette?

    2. Terje Hauger: Jeg vet ikke om jeg forstår hva du mener, men jeg mener altså at det å være stortingsrepresentant ikke bør være å anse som et yrke eller en jobb. At mange, også blant stortingsrepresentantene selv, nok likevel ser det slik, er en annen sak. I så fall syns jeg det synliggjør behovet for litt refleksjon om hva det vil si å bli valgt til landets nasjonalforsamling.

    3. Hei og takk for svar! Jeg vil snu på dette og spørre om det fins en eneste stortingsrepresentant som ikke ser på politikken som en karrierevei? Norsk tipping, fylkesmenn, pr-byråer, internasjonale organisasjoner og store private bedrifter, overalt finner man forhenværende politikere. Det er jo åpenbart at deres “kompetanse” er etterspurt, dermed blir det for meg merkelig at du argumenterer så lidenskaplig for et (idealistisk) syn på politisk arbeid som åpenbart knapt eksisterer blant politikerne selv.

    4. Nej Kristin Clemet. Nu är du totalt ute och cyklar.
      Att vara stortingsrepresentant är i dagens Norge ett resultat av ett karriärval som du gjort i ung ålder. Precis på samma sätt som om du väljer att jobba inom finansvärlden, som advokat, mäklare, företagsledare eller något annat välbetalt karriäryrke.
      Du väljer en karriär där riskerna är högre än för “folk flest”. Men om du lyckas i karriären så är också belöningen större än vad “vanligt folk” kan räkna med. Du får högre lön och du får jobba med något som ger dig stor tillfredsställelse.
      Och om du en gång har kommit till maktens köttgrytor och det sedan går till h****e, dvs ditt parti förlorar så har du goda skyddsnät. På precis samma sätt som näringslivets karriärfolk har sina fallskärmar.
      Du har nämligen din försäkring klar genom att “den politiska klassen” kliar varandra på ryggen och ser till att förlorarna får bra jobb ändå. Alldeles oavsett vilket parti de representerar.
      Så när polikerklassen unnar sig själv bättre villkor än vad folk flest har samtidigt som de redan i utgångspunkten har “ordnat det väl för sig” är det enbart stötande och inte något annat.

    Legg igjen en kommentar

    Obligatoriske felt er merket med *

Siste innlegg